Kommer du ihåg The Breakfast Club? John Hughes omskrivna high school-film från tidigt 80-tal? Om inte, är den värd att hyra (sannolikt för 15 spänn i tre dygn) för att friska upp minnet. I filmen presenterar Hughes i rask takt den sportige killen (sportfånen), den farlige killen (värstingen), den fina flickan (prinsessan), den knäppa tjejen (psykot) och killen med tandställning (nörden) som alla sammanstrålar i skolans bibliotek på kvarsittning under en lördag. Givetvis vaktade av en argsint lärare (despoten).

Varför den är värd att se? För att den handlar om positionering.

Hughes vill sätta fingret på våra fördomar, våra förutfattade meningar. Därför leker han med dem. Genom att presentera de sex aktörerna på detta karikerade eller förenklade sätt får vi en snabb bekräftelse på att våra fördomar är sanna. Vi vet hur maktspelet går mellan karaktärerna. På samma sätt som vi vet att Coca-Cola är "originalet" och Pepsi "utmanaren". Det Hughes sedan använder sin halvannan timme till, är att rasera förenklingen och utmana våra fördomar.

Genom att låta karaktärerna konfrontera varandra och hantera konflikterna får vi efterhand lära oss att de sex karaktärerna inte är så särskilt olika. De liknar varandra i sina relationer till föräldrar, lärare och kompisar. Till slut inser de själva också det och lägger bort sina roller, sina "Positioneringsstrategier". För ett kort ögonblick ser de likheten men tvingas ändå konstatera att deras positionering inte längre är i händerna på dem. Deras "positioneringar" finns i omvärldens medvetande. Ett David Bowie-citat bildar givetvis anslag till filmen:

And these children that you spit on
As they try to change their worlds
Are immune to your consultations
They're quite aware of what they're going through

Våra älsklingshatobjekt dokusåporna följer i allt väsentligt Hughes inledande strategi. Producenterna väljer karaktärer ur folkdjupet som vi tittare snabbt kan identifiera (och identifiera oss med), för att sedan låta dem konfronteras med varandra. Det som driver dramaturgin är i mångt och mycket de förväntningar våra fördomar bygger upp. Vi vet ju hur de ska agera i de givna situationerna. Vi känner ju dem redan efter ett avsnitt. Verkligheten bjuder oss visserligen på överraskningar där karaktärerna positionering prövas, vi kan till och med bevittna en och annan ompositionering. Men på en punkt skiljer sig dokusåpan från The Breakfast Club.

I dokusåpan får karaktärerna inte nå fram till klarsyn. Där filmen kan erbjuda blottläggelsen måste dokusåpan dölja. Filmen har ett slut, men dokusåpakaraktärerna har ett långt välpositionerat kändisliv när de kommit hem till kvällstidningslöp och veckotidningar. Det vi på byråtugg kallar Positionering (med stort P) studeras helt enkelt bäst i populärkulturella yttringar. En civilekonomexamen är aldrig fel, att traggla Kotlers 4 P:n, SWOT-analyser och Bostonmatriser gör ingen skada, men att på djupet förstå de högst mänskliga, kulturella och kommunikativa implikationer en lyckad positioneringsstrategi ställer oss inför, kräver helt andra ingångsvärden. T ex en kväll framför TV:n med Big Brother, Robinson eller The Breakfast Club.

Jaha...

Du undrar vilken praktisk vägledning du kan ha av detta? Och vi svarar, du är alltid välkommen att ta kontakt med oss på Dockside Reklambyrå.