OM ORD OCH BILD

Det sägs att vi lever i en värld av bilder. Att bilderna håller på att ta över kommunikationen mellan människor. Att vårt språk håller på att urholkas och reduceras till en räcka bekräftelser och förstärkningar av vagheter. Att språket blir fattigare för var dag som går. Du känner igen sentida småuttryck som "Eller hur", "E det så?", "Så att säga", "Typ", "Liksom" och - det mera nyvunna (vintern 2003-2004) behovet av att nånting trots allt kan vara begripligt i - "Helt enkelt". Mantraliknande uttryck som sprider sig med blixtens hastighet över landet.

På många sätt är det en riktig iakttagelse att språket reduceras till en serie fraser som hjälper oss att på ett enkelt sätt förhålla oss till vår omvärld. Men man måste fråga sig om det är ett uttryck för just vår tid? Har inte alla tidsepoker haft sina uttryck och reduceringar? Är inte reduceringen snarare ett uttryck för själva språkets grundval, dvs vårt behov av att skapa gemenskap genom språket och samtidigt exkludera genom språket. Gemenskapens "Vi" förutsätter ju ett "De".

Man behöver inte heller känna oro för att bilderna ska konkurrera ut orden. Som redan aposteln Johannes sa när han tog sig före att berätta Jesu liv: "I begynnelsen var ordet" (Joh. 1:1). Utan ett språk, utan orden som hjälper oss att sortera i våra stimuli från omvärlden blir inte bilderna läsbara. Vi kan i bästa fall avkoda bilderna på samma sätt som mycket små barn. Den mänskliga begreppsapparaten är själva nyckeln till vår uppfattning om omvärlden, från att vi lär oss säga "mamma" till att vi lyckas omfatta begreppet "denotation".

Utan orden kan vi inte göras oss hörda, utan orden kan vi inte måla bilder. Mycket av den modernistiska konsten bygger just på en dekonstruktion av det förhållandet. Bilderna kommunicerar inte som vi är vana att bilder gör, som avbildning av verkligheten. Bilderna är intellektuella konstruktioner som silats genom ett konstnärsintellekt och en begreppsapparat.

Tänk dig att du åser ett av Picassos porträtt. Du känner inte till begreppet kubism. Din reaktion blir sannolikt densamma som samtidens; förskräckt inför det groteskt förvrängda ansiktet. Om du istället ser bilden med konstprofessorns ögon, ja då känner du till begreppet kubism, Picassos intentioner med att måla som han gjorde och du kan förstå verket och de politiska, etiska och sociala dimensionerna på ett förlösande nytt sätt. Då ser du Picassos storhet.

Vår oro bottnar i att bilderna tenderar att dominera medierna idag, på bekostnad av orden. Och det är bildernas förmåga att säga mycket på en gång, att förmedla en omedelbar känsla som är anledningen till att de finns där. Texten är linjär, med en början och ett slut, bilderna är i mycket högre utsträckning en samtidig enhet. Självklart använder vi oss av de effektivaste medlen när vi vill kommunicera, och bilder är effektiva.

Under en förutsättning: Att mottagaren har ett språk så att han eller hon kan tolka och avkoda bilden. Skulle språket erodera till den milda grad att bilderna inte blev läsbara, ja då tvingas vi tillbaka till att använda den allra enklaste och infantila vokabulären. Och ropa "Mamma!".